The White Gaze

Galleri Rotor, HDK-Valand, 2017, installation, skulptur, plast

När jag arbetade med mitt verket så uppstod en del frågor hos mig: vem skapar jag konst för, vem kommer ta del av mina verk och behöver mina verk förklara något för betraktaren? Det blev märkbart i diskussioner på skolan innan utställningen att mångas utgångspunkt var att besökaren är vit. Tankar och diskussioner som att The white gaze tittar tillbaka på den vita personen och därmed upplever“hur det är att vara svart”. Det antogs att mitt konstnärskap som lyfter och tar upp olika begrepp automatiskt ska utbilda och lära den vita publiken. Jag insåg då att det verkar otänkbartatt svensk samtidskonst kan skapas och finnas helt utan att syfta eller anknyta till en vit betraktare. Jag anser att konst kan utbilda betraktaren och mer därtill, konst gör det möjligt att uppleva, känna och förstå den samtid vi lever i. Så när mitt verk blev reducerat till enbart ett utbildningstillfälle för den vita blicken blev jag frustrerad. Som Toni Morrison säger i en intervju med Charlie Rose, 1993: “As though our lives have no meaning and no depth without the white gaze”. Att veta hur det är att vara svart och att se det systematiska förtrycket mot rasifierade i samhället är två olika saker. Det ena är ett system som går att se, utbilda och lära sig om och det andra är ett resultat av vad det förtrycket gör mot en person. Ras är en konstruktion som bygger på hierarkier som upprätthåller rasmaktsordningen. Det är en verklighet vi befinner oss i, som vi lär oss att förhålla oss till. Oavsett om det är sanning eller ej så är det vår verklighet.